Den eviga kärleken.
Jag är lycklig. Så fruktansvärt lycklig så ni förstår inte. Kents spelning på Långholmen igår var det bästa jag varit med om, grymmaste spelningen någonsin. Jag börjar nästan gråta bara av att tänka på det.
Köandet i ett dygn innan med fina människor och trevlig stämning, insläppsångest i vanlig ordning, naiva vakter och ett galet insläpp som inte kunde gått bättre för vår del.
Jag kände hela tiden på mig att det skulle bli en spelning utöver det vanliga, men jag insåg inte vidden av hur bra det skulle bli. Introt var så fruktansvärt fint. Jag älskade att de bara stod och spelade som om de stått där i en timma när skynket släpptes ned. Låtlistan var fin, publiken var fantastisk, vädret var vackert, ljushowen var helt spektakulär där i skymningen och bandet verkade uppriktigt genuint lyckliga och när Jocke ler sådär som bara han kan så känns det ända in i benmärgen. Han har ett leende som på riktigt kan få mig att gråta.
De var på toppenhumör, jocke showade off och visade upp sin fina repertoar av dansmoves, samis mustach var jättemysig och martin stänkte ner halva främre raden med sin svett och svepte med kajalinramad blick över folkmassan i vanlig ordning.
Ibland fullkomligt slås jag till golvet av hur mycket jag älskar kent, hur mycket de och deras musik betyder för mig. Igår slogs jag till golvet, hårdare än någonsin. Blotta synen av dem tillsammans på scenen fick mig nästan att börja gråta.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde den här spelningen till den allra bästa, men jag bara väntade på att jag skulle bryta ihop totalt. När 747 drog igång kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur kunde jag glömma hur förbannat fin den är? Självklart kunde jag inte sluta efter det med M och MIDVH på tur.
Hela kvällen pratade jocke om den eviga kärleken och det var med ett lättare hjärta jag satte mig på tåget hem från stockholm. Efter den en timme och fyrtiofem minuter långa känslostormen som spelningen innebar för min del känner jag mig inte längre lika ensam.
Nu vet jag vad evig kärlek är.
Köandet i ett dygn innan med fina människor och trevlig stämning, insläppsångest i vanlig ordning, naiva vakter och ett galet insläpp som inte kunde gått bättre för vår del.
Jag kände hela tiden på mig att det skulle bli en spelning utöver det vanliga, men jag insåg inte vidden av hur bra det skulle bli. Introt var så fruktansvärt fint. Jag älskade att de bara stod och spelade som om de stått där i en timma när skynket släpptes ned. Låtlistan var fin, publiken var fantastisk, vädret var vackert, ljushowen var helt spektakulär där i skymningen och bandet verkade uppriktigt genuint lyckliga och när Jocke ler sådär som bara han kan så känns det ända in i benmärgen. Han har ett leende som på riktigt kan få mig att gråta.
De var på toppenhumör, jocke showade off och visade upp sin fina repertoar av dansmoves, samis mustach var jättemysig och martin stänkte ner halva främre raden med sin svett och svepte med kajalinramad blick över folkmassan i vanlig ordning.
Ibland fullkomligt slås jag till golvet av hur mycket jag älskar kent, hur mycket de och deras musik betyder för mig. Igår slogs jag till golvet, hårdare än någonsin. Blotta synen av dem tillsammans på scenen fick mig nästan att börja gråta.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde den här spelningen till den allra bästa, men jag bara väntade på att jag skulle bryta ihop totalt. När 747 drog igång kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur kunde jag glömma hur förbannat fin den är? Självklart kunde jag inte sluta efter det med M och MIDVH på tur.
Hela kvällen pratade jocke om den eviga kärleken och det var med ett lättare hjärta jag satte mig på tåget hem från stockholm. Efter den en timme och fyrtiofem minuter långa känslostormen som spelningen innebar för min del känner jag mig inte längre lika ensam.
Nu vet jag vad evig kärlek är.
