Lady Gaga. Älskad, hatad, accepterad, totalsågad. Åsikterna är många, men jag tycker hon är awesome. Världen behöver fler original, oavsett om de klär sig i kött eller överväldigande, bisarra hårkreationer.

Kollade på andra chansen igår. Har haft annat för mig de tidigare helgerna, så jag har missat alla deltävlingarna men igår bänkade jag mig framför tvn.
The moniker var kärlek vid första ögonkastet. Underbar låt! Den gick vidare till stora finalen nästa lördag och jag hoppas (helt seriöst!) att vi skickar den till Düsseldorf. Sån skön kontrast till alla powerballader, halvnakna tjejer som varken kan sjunga eller dansa och alla wailande, överstylade flickidoler.
Go Daniel!

Sitter och borstar tänderna och är som vanligt klar först av alla när vi ska iväg på någonting.
Morgonen har varit lugn, har inte hunnit med så mycket. Vaknade vid typ tio och försökte käka lite frukost, men har fortfarande inte fått tillbaka aptiten efter all sjuka. Sedan fastnade jag framför ett avsnitt criminal minds, riktig nagelbitare idag, hua.

Dagens låt: Timo Räisänen – Outcast.

Då var deltävling två också avklarad. Måste säga att jag var lite besviken på kvällens startfält. Det enda numret jag hade lite förhoppningar om var Andreas Johnsons, och visst var det en fin låt, om än liiiiite liiiiite tråkig. Hade väntat mig något i stil med "Sing for me".
Den där disneychannel-killen lät väl som väntat. Trots väldigt rutinerade låtskrivare var det en ganska lam låt. Det var väl showen som lyfte allt ett snäpp.
Jag var nästan lite tvungen att hålla på Pauline eftersom hon är härifrån, men hon var ju faktiskt ganska bra, så det kändes inte så besvärande.
Kalle Moraeus och hans gäng var mest söta.
Dogge, Anna Maria Espinosa och det där dansbandet sög bigtime.
Hanna hade bara tittat för mycket på Lady Gaga.

Slut på min analys.
Nästa vecka är det dags för bland annat Alcazar, Darin, Elin Lanto och Crucified Barbara, så där kan vi räkna med underhållning på hög nivå.

Nu är det OS på tv, suck. Hur länge håller det på? Kan vara bra att veta hur länge jag ska hålla mig borta från vardagsrummet och pappas fanatiska intresse.

Satt igår på bussresorna till och från dansen och gick igenom min ipod. Så mycket grejer jag bara bläddrar förbi och det har ju faktiskt blivit himla mycket kent på sistone, med all rätt!

Men så snubblade jag in på "gamla" musikaliska kärlekar och jag började lyssna så smått. Det slog mig plötsligt, det är ju fan bra! Det var ju bra grejer jag lyssnade på, faktiskt! Det slog mig också att jag faktiskt är väldigt öppen för olika sorters musik, vilket jag alltid fått för mig att jag inte är.
Jag har alltid haft en stor kärlek åt gången. Kent har alltid varit en given favorit, men vid sidan av.
Först var det en period med HIM i 7an-8an, och sedan en med My chemical romance mellan 8an - 1an.
Varför slutade jag lyssna? Det må vara stämplat och förknippat med både det ena och det andra, men att det är bra musik kan jag inte komma ifrån.

Hörde en låt häromdagen. En låt av The Mo. Jag kunde vartenda ord utantill, men kunde för allt smör i småland inte komma på vad låten hette. Frustrerande, minst sagt.
I en timma satt jag och försökte googla mig fram, men utan framgång.
Precis när jag tänkte ge upp, slänga tangentbordet i golvet och doppa huvudet i tekannan, efter en och en halv timma, hittade jag den!

Jag var galet och sjukligt bunden till låten back in the good old days.
Nu ser det inte bättre ut, än att vi får en favorit i repris.

The Mo feat. Kris Le Mans - Nostalgia Locomotive





Förresten, så tycker jag om studiedagar. Det borde inte snålas med sådana.
Sova till tjugo i tio, gå ut med hunden i blåsten, med duggregnet stickande i ansiktet och äta lång lyxfrukost med äppelkaks te och rostade honungsmackor. Det är dagar som den här som får en att inse att det här med att gå i ide över hösten kanske var en ganska dum idé ändå. Jag gillar nog hösten.