Jag har aldrig varit med om en torsdag som sniglat sig fram sååååå långsamt som den här. Kan det bero på att jag knappt kan hålla ögonen öppna? Det var helt omöjligt att sova. Men när jag väl lyckats glida in i någon sömn-liknande dvala, så drömmer jag mardrömmar tills jag är ett med mina svettiga, ångestklumpar till täcken. Jag sov en och en halv timma.
Vi åkte skridskor på idrotten, och jag var svinbra, lite iallafall. Jag gled runt i min lila tyllkjol och kände mig nog sötare än vad jag var.
På omvårdnaden satt alla mest och mådde illa eftersom vi fick se en massa vidriga bilder på sår som blivit så djupa att man såg benet, och så allvarliga att tårna trillat av.
Schyst! Nu kan det inte bli värre, tänkte man liksom.
Men nähä, nu väntar "bara" en mattelektion och en samhällslektion. Båda långa, alldeles för långa.
Någonting säger mig att den här dagen kommer ta livet av mig & någonting säger att det kanske inte vore helt tokigt.