Vingliga ben och skakiga händer. Mina läppar rör sig, jag tror jag skrattar.
Dina händer dansar orytmiskt och desperat över min kropp, men jag kan inte stegen.
Jag sitter, jag ligger, jag står. Du är överallt.
För svag, för vek, för full.
Du fyller rummet, stryper min syretillförsel & jag måste ut.
Jag fimpar en lucky strike med min bara fot. Men inget sånt kan bekymra mig. Inte där, inte då.

Timmar och minuter är ett abstrakt virrvarr, men obehaget fyller varenda millimeter av mig.
En bil med okänd destination. Det höga technodunket komprimerar hjärnan till något obefintligt.
Snubblar ur bilen när den stannat. I alldeles för höga klackar ramlar jag, skrapar upp knät och förstör mina nya strumpbyxor. Du lyfter upp mig och leder mig in i huset.
Okänt rum, okänd säng & än en gång trevar händer över min nakna hud.
Bortglömt eller förträngt. Jag minns de dova tonerna av I don't want to miss a thing.

Dina handflator lämnade röda märken på mina kinder. Det var allt som höll mig kvar
höll mig vaken
höll mig vid medvetande.
Mellan svettiga och ångestdrypande lakan slet du av mina vingar
berövade mig det finaste jag hade.

Skrattar bäst som skrattar sist.