Lyssnar på bästa kent-spellistan och blickar ut över mitt numera ganska tomma rum. Sängen är nedmonterad och redo att slängas upp på släpet, soffan likaså. Vi åker redan vid sju imorgon, så jag borde plocka ner affischer och sånt som också ska med redan ikväll men jag kan inte. Det ser alldeles för tomt ut då, blir nästan lite sentimental.
Börjar bli mer eller mindre livrädd. Kan inte fatta att jag ska flytta hemifrån! Det känns bra, men läskigt. Jag hoppas jag klarar av alla vardagsbestyr som jag nu måste kunna fixa med på egen hand.

Jag får hela tiden intala mig själv att jag trots allt inte ska flytta till andra sidan jorden.