Jag har aldrig varit med om en torsdag som sniglat sig fram sååååå långsamt som den här. Kan det bero på att jag knappt kan hålla ögonen öppna? Det var helt omöjligt att sova. Men när jag väl lyckats glida in i någon sömn-liknande dvala, så drömmer jag mardrömmar tills jag är ett med mina svettiga, ångestklumpar till täcken. Jag sov en och en halv timma.
Vi åkte skridskor på idrotten, och jag var svinbra, lite iallafall. Jag gled runt i min lila tyllkjol och kände mig nog sötare än vad jag var.
På omvårdnaden satt alla mest och mådde illa eftersom vi fick se en massa vidriga bilder på sår som blivit så djupa att man såg benet, och så allvarliga att tårna trillat av.
Schyst! Nu kan det inte bli värre, tänkte man liksom.
Men nähä, nu väntar "bara" en mattelektion och en samhällslektion. Båda långa, alldeles för långa.
Någonting säger mig att den här dagen kommer ta livet av mig & någonting säger att det kanske inte vore helt tokigt.

Söndag. Jag brukar hata söndag. Det smakar äckligt på tungan, har en ful klang, får mig att nästan vilja skölja munnen med saltsyra.
Men idag är jag i ärlighetens namn bara förbannat lättad.
Visserligen har jag fått spendera 48 timmar med Mia och Malin. Ingenting slår det, men utöver det, har helgen nog varit mest kass.
Nu sitter jag insvept i en film med en kopp kaffe (vilket säkert var det bästa jag kunde hälla i mig med tanke på att jag inte ätit normalt på två dagar) med en klump i halsen och känner mig irriterad, sur, arg, förbannad, ledsen frustrerad och jävligt bitter. Om jag inte får avreagera mig snart, lär jag väl koka över och det vill jag nog helst slippa.
Det hade varit skönt att få skrika tills lungorna kollapsade eller krossa en spegel med knytnävarna. Synd att jag är för feg för det.
Helst av allt vill jag nog bara ta tag i saken, för seriöst, jag är så irriterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Så snälla, låt mig vara en melankolisk bitterfitta idag. Det har jag rätt till.